Som beskyllningar fly efter Köpenhamn erbjuder en författare en fly-on-the-wall redogörelse för hur samtalen misslyckades

Köpenhamn var en katastrof. Så mycket är överens. Men sanningen om vad som egentligen hände är i fara att försvinna mitt i spinn och oundvikliga ömsesidiga beskyllningar. Sanningen är denna: Kina havererade samtalen, medvetet förödmjukade Barack Obama, och insisterade på ett hemskt "affär" så västerländska ledare skulle promenad bär skulden. Hur vet jag detta? Eftersom jag var i rummet och såg det hända.

Kinas strategi var enkel: att blockera inleda förhandlingar i två veckor, och sedan se till att den stängda dörren handlar gjort det se ut som om väst inte hade världens fattiga ännu en gång. Och mycket riktigt, tog hjälporganisationer, det civila rörelser samhället och miljögrupper alla bete. Misslyckandet var "det oundvikliga resultatet av rika länder som vägrar adekvat och rättvist att ta sitt överväldigande ansvar", säger Christian Aid. "Rika länder har mobbad utvecklingsländer", pyrogen Friends of the Earth International.

Alla mycket förutsägbar, men den fullständiga motsatsen till sanningen. Även George Monbiot, som skrev i gårdagens Guardian, gjorde misstaget att var för sig skylla Obama. Men jag såg Obama kämpar desperat för att rädda en affär, och den kinesiska delegaten säga "nej", om och om igen. Monbiot med gillande citerade den sudanesiska delegaten Lumumba Di-Aping, som fördömde Köpenhamnsavtalet som "en självmordspakt, en förbrännings-pakt för att upprätthålla den ekonomiska dominansen av ett fåtal länder."

Sudan beter sig på de samtal som en marionett i Kina, en av ett antal länder som lindrar den kinesiska delegationen att behöva kämpa sina strider i öppna sessioner. Det var en perfekt stygn-up. Kina rensad affären bakom kulisserna, och sedan satt sina fullmakter till vilde det offentligt.

Här är vad som faktiskt pågick sent i fredags kväll, som statsöverhuvuden från två dussin länder möttes bakom stängda dörrar. Obama var vid bordet i flera timmar, sitter mellan Gordon Brown och den etiopiska premiärministern Meles Zenawi. Den danske statsministern ordförande och höger om honom satt Ban Ki-moon, generalsekreterare i FN. Förmodligen bara 50 eller 60 personer, inklusive stats var i rummet. Jag var knuten till en av delegationerna, vars statschef var också närvarande under större delen av tiden.

Vad jag såg var djupt chockerande. Den kinesiska premiärministern Wen Jinbao, nedlät sig inte att närvara vid personligen, istället för att skicka en andra rangens tjänsteman vid landets utrikesministerium att sitta mitt emot Obama själv. Den diplomatiska snäsa var uppenbar och brutal, liksom de praktiska konsekvenserna: flera gånger under sessionen var världens mäktigaste stats tvingas vänta runt som den kinesiske delegaten gick iväg för att ringa telefonsamtal till sin "överordnade".

Växling skulden

Till dem som skyller Obama och rika länder i allmänhet, så vet detta: det var Kinas representant som insisterade på att industriländernas mål, som tidigare kommit överens om en 80% minskning till 2050, tas ur affären. "Varför kan vi inte ens nämna våra egna mål?" Krävde en rasande Angela Merkel. Australiens premiärminister, Kevin Rudd, var irriterad nog att bang hans mikrofon. Brasiliens representant pekade också ut det ologiska i Kinas ståndpunkt. Varför ska de rika länderna tillkännage inte ens detta ensidiga klippa? Den kinesiska delegaten sa nej, och jag såg, bestört, som Merkel slängde upp händerna i förtvivlan och medgav punkten. Nu vet vi varför - eftersom Kina satsar, korrekt, att Obama skulle få skulden för Köpenhamnsöverenskommelsen avsaknaden av ambitioner.

Kina, som stöds ibland av Indien, fortsatte sedan med att ta ut alla tal som gällde. En 2020 topp år i globala utsläppen, viktigt att hålla temperaturen till 2C, togs bort och ersattes med ulliga språk tyder på att utsläppen bör peak "så snart som möjligt". Det långsiktiga målet för global 50% till 2050 var också censurerade. Ingen annan, kanske med undantag för Indien och Saudiarabien, ville att detta ska ske. Jag är säker på att hade den kinesiska inte varit i rummet, skulle vi ha lämnat Köpenhamn med en affär som hade miljövänner champagnekorkar poppar i varje hörn av världen.

Stark position

Så hur har Kina klarar att dra bort denna kupp? Först var det en mycket stark förhandlingsposition. Kina behövde inte en affär. Som ett utvecklingsland utrikesminister sade till mig: "Atenarna hade ingenting att erbjuda spartanerna." Å andra sidan, västerländska ledare i synnerhet - men också presidenterna Lula i Brasilien, Zuma i Sydafrika Calderón i Mexico och många andra - var desperat efter ett positivt resultat. Obama behövde en stark del kanske mer än någon annan. USA hade bekräftat erbjudandet om 100 miljarder dollar till utvecklingsländerna för anpassning, satte allvarliga nedskärningar på bordet för första gången (17% under 2005 års nivåer fram till 2020), och var uppenbarligen beredd att upp sitt erbjudande.

Framför allt behövs Obama för att kunna visa för Senaten att han kunde leverera Kina i alla globala klimatet reglering ram så konservativa senatorer inte kunde hävda att USA: s koldioxidutsläpp minskar ytterligare skulle fördel kinesiska industrin. Med kongressvalet hotande, visste Obama och hans personal också att Köpenhamn skulle förmodligen deras enda chans att gå till klimatförändringen samtal med ett starkt mandat. Detta förstärks ytterligare Kinas förhandlingsposition, liksom den totala avsaknaden av det civila samhället politiskt tryck på antingen Kina eller Indien. Kampanj grupper skyller aldrig utvecklingsländerna för misslyckande, det är en järn-regel som aldrig bryts. Indianerna, i synnerhet, har blivit gamla mästare på adjungerar språket i eget kapital ("lika rättigheter till atmosfären") i tjänst hos planetariska självmord - och leftish aktivister och kommentatorer är lyft med egna PETARD.

Med affären rensad konstaterade stats-session med en sista strid som den kinesiska delegaten insisterade på att ta bort 1.5c målet så älskad av små östater och lågt belägna nationer som har mest att förlora på stigande hav. President Nasheed i Maldiverna, med stöd av Brown, kämpade tappert för att rädda denna viktiga nummer. "Hur kan du be mitt land att dö ut?" Krävde Nasheed. Den kinesiska delegaten låtsad stora brott - och antalet stannade, men omgiven av språket som gör det allt annat än meningslöst. Dådet skedde.

Kinas spel

Allt detta väcker frågan: vad är Kinas spelet? Varför Kina, för att citera ett brittiskt analytiker som också tillbringat timmar i stats-möten ", inte bara avvisa mål för sig själv, men också vägra att låta något annat land att ta på sig bindande mål?" Analytikern, som har deltagit i klimat konferenser för mer än 15 år, drar slutsatsen att Kina vill försvaga regimen klimatreglering nu "för att undvika risken att det kan kallas att vara mer ambitiösa i ett par år".

Detta betyder inte att Kina inte är allvarlig om den globala uppvärmningen. Den är stark i både vindkraft och solenergi industrier. Men Kinas tillväxt, och växande globala politiska och ekonomiska dominans, bygger till stor del på billig kol. Kina vet att det håller på att bli en obestridd supermakt, ja sin nya muskulösa förtroende var slående uppvisning i Köpenhamn. Den kolbaserade ekonomi fördubblas varje decennium, och dess makt ökar proportionerligt. Dess ledarskapet kommer inte att ändra denna magiska formeln om de inte absolut måste.

Köpenhamn var mycket värre än bara ännu en dålig affär, eftersom det illustrerade en djupgående förändring i den globala geopolitik. Detta är snabbt på att bli Kinas århundrade, men dess ledarskap har visat att multilaterala miljöförvaltning är inte bara inte en prioritet, men ses som ett hinder för den nya supermaktens handlingsfrihet. Jag lämnade Köpenhamn mer förtvivlad än jag har känt på länge. När allt hopp och all hype, mobilisering av tusentals, kraschade en våg av optimism mot berget av global maktpolitik, föll tillbaka, och dräneras bort.

Källa: Guardian